Det spelar ingen roll!!!
När vi är nya för varandra så har vi alla samma skälvande nerver!!!
Barnet har ju ingen träning i att vara just ditt barn, men litar strax på att DU är den som vet och kan!!!

Barnen är i olika åldrar, har olika erfarenheter, har olika personlighet. Vissa barn överlämnas av sina fostermammor(pappor), andra av barnhemspersonal.
Några har rest sen nästan mitt i natten, en del har mellanlandat på barnhemmet under några dagar medan andra har bott hela tiden på sitt barnhem.
Några av barnen vet vad man använder en mamma och en pappa till medan andra inte har en aning!
Barnen kan vara stora eller små, sena eller tidiga i sin utveckling, friska eller sjuka, sig lika från BB-bilden eller helt oigenkänliga.
Men det är våra barn!!!

Och så ska vi mötas!
Ett möte som ska räcka livet ut!
 
 Lika för alla är i alla fall på så sätt att längtande föräldrar får ett av världens underverk i sin famn!
Är det konstigt om vi alla är nervösa?
Är det underligt om barnen reagerar "konstigt"?

Man kan få lite känslan av att det "bara" är......Det här är "lilla/lille hjärtat" och det här är Mamma&Pappa...
VARSÅGODA!!!
Här får ni varandra!!!
That´s it!!!

Så står vi där!!!
I famnen har vi vårt efterlängtade barn!!!
 


Precis som vuxna kan barn reagera på många olika sätt. Den ena verker inte bry sig, den andra skriker, den tredje hamnar i någon sorts chock och blir alldeles stel, den fjärde verkar först tvärarg men leker sen glatt med något som roar, den femte gråter förtvivlat.

Något "lite större barn" vet vad som är på gång och är både blek, sammanbiten, förtvivlad, skärrad....och kanske aningen förväntansfull!

Några tittar nyfiket på omgivningen eller sina nya föräldrar medan andra vägrar se nåt alls och absolut inte ger sina nya föräldrar en endaste blick.

Gemensamt för alla är att vi nu börjar på en helt otrolig resa tillsammans!!!

Hur barnet än reagerar, hur man som förälder än känner sig så kommer vi att växa ihop!!!

Ditt barn behöver få knyta an, alltså få komma riktigt nära! Nu är stunden för att starta upp anknytningen.
För vissa barn/föräldrar känns det som det "lossnar" redan efter några dagar, medan andra får jobba betydligt hårdare och det kan ta betydligt längre tid.
Vissa menar att det kan ta upp till ett par år innan man landat till 100%. Nu sker ju det här grad- och ryckvis.....och tyvärr så finns det också barn som skadats eller fötts med skador som gör anknytningen extra skör och då får man jobba hårt med anknytningen hela tiden.
Men det är vi ju nu lyckligt ovetande om!!!

Om det är många familjer som ska få sina barn samtidigt så kan det ta tid.....Ibland delas ceremonin/proceduren upp på flera dagar, men ibland får man sitta i samma rum under flera timmar och då gäller det ju att vara förberedd!!!
Nu är vi ju barnens föräldrar och det är nu dax att använda alla knep som går att komma på!

Det är nu man behöver inlevelsen, fantasin, humorn, tålamodet och modet!!!!

Först får vi tänka praktiskt.
Har barnet åkt långt.....kan det vara hungrigt/törstigt?
Är det kaotiskt rörigt.....kan barnet vara övertrött?
Är barnet torrt i blöjan.....om det ens har blöja?
Är det för varmt.....eller för kallt?

Som den förståndiga förälder du förstås är har du inför överlömningen/ceremonin packat med.....och har lättåtkomligt:
Vällingpulver-varmt vatten-flaska.
Nåt blött.....vatten,saft eller vad man väljer.
Blöja-våtservett-plastpåse att lägga beg blöja i.
Nåt som kan roa.....leksak-bok.
Nåt som kan ätas.....puffat ris i burk-riskakor.
En gosig filt om det är kallt.
Kanske en liten nalle-snuttefilt eller ev napp OM det skulle behövas.

Om det är första barnet är det inget konstigt om man fumlar med blöjor, drar åt flaskan för hårt eller så...
Man får gott om tid att träna!!!


Sen har vi det känslomässiga/hur barnet reagerar.
Ju lugnare man själv är desto lättare har man att läsa/tyda barnet.....går det så bluffa.....du är ju vuxen och barnet vet ju än inte vem du egentligen är!
(Lättare sagt än gjort!!!.....)

Håll barnet i famnen och försök prata lugnande. Stryk/smek lugnt barnet där det känns rätt eller var du får för barnet.
Når du fram och barnet tar ögonkontakt eller svarar på ögonkontakten.....le mellan eventuella tårar och fortsätt jollra!
Skriker/gråter barnet.....ha tålamod.....och försök tyda vad skriket /gråten kan bero på.
Om barnet däremot vänder sig bort/försöker komma bort från dig.....håll lite distans, samtidigt som du finns nära. Klarar barnet bäst att vara vänt från dig så gör så. Sök istället försiktigt kontakt och låt barnet vänja sig lite sakta om det verkar behöva det.....ni har ju hela livet på er och trägen vinner sägs det ju!!!
Korta ögonkast kan också vara en bra start!
Prata/sjung lugnt och stryk/smek lugnt!
Se glad ut.....även om du gråter!
Det här är inte lätt.....och ska heller inte vara det!

Bespetsa er på att köra samma race dom första tre dagarna i alla fall!
För efter tre dagar, om inte förr, så börjar barnets rätta jag komma fram!



Det här är första dagen i resten av ert liv.....den behöver inte vara perfekt.....den blir ändå bäst!!!

GRATTIS!!!!!